Om det inte vore för den där jämarns foten som värker och dunkar så hemskt, så hade det varit riktigt skönt.
Idag var jag på skolan med "äldst pajken", och det gick bra.
Han var så duktig så!
Strax före tio skulle jag vara hos Frida,asså naprapaten, så jag lämnade skolan för en stund.
Efter att ha fått en halvtimmes behandling där det både sprakade och knakade, brände och ilade, så kunde jag med öm kropp lämna hennes mottagning, och axeln kändes faktiskt mycket bättre.
På väg nerför trappen plingade det till i mobilen- ett mess, som jag NATURLIGTVIS var tvungen att läsa direkt.
När jag gick där nedför trappen och läste, och tycktes mig vara längst ner i den mörkgrå stentrappan, insåg jag ganska snabbt att jag felbedömt trappans längd! Det var ju två trappsteg kvar, 4 gods sake!
Utan att hinna blinka, tog jag ett stort steg rakt ut i tomma luften, och utan att kunna göra något åt det så landade jag med vänsterfoten på sniskan pga den där jädra klacken på skon.Jag kände hur det sprakade till i fotleden och smärtan var obeskrivlig när jag låg där på golvet, ....och som vanligt ser man sig omkring och undrar man om det var någon som såg....
Efter mycket om och men , lyckades jag ta mig upp på benen igen och linkade ned till bilen.
Thank God att man har automat och inte behöver använda vänsterfoten när man ska köra!
Så nu sitter jag här i soffan och tycker faktiskt liiite synd om mig själv! Foten har jag lindat, men jag överväger om jag kanske borde besökt nån läkare ändå. För hur i hela friden ska jag kunna sova i natt?! .. och inget vin har jag heller, Mats har lämnat mig och dessutom har jag stalltjänst i helgen...
Ska peta in en pinne i brasan i alla fall så jag åtminstone håller mig varm i natt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar