Äntligen....
Advent betyder så mycket för mig.
För just den här tiden på året vill man helst bara krypa ner i sängen, under det varma sköna duntäcket och inte göra någonting. Ja, vissa dagar i alla fall.
Det är mörkt länge på morgonen, och det blir mörkt tidigt på eftermiddagen. Man ser knappt solen alls, och särskilt som det varit hela november. Bara regn, regn och regn.
Skulle vi fått allt detta regn som snö istället, då hade vi nog haft 1½ meter... minst!
Nä, nu behöver vi lite ljus och mys. Lite värme och kärlek. Kanske tänka lite extra på dem vi har omkring oss och visa vad de betyder för oss.
Man glömmer så lätt bort. Tar saker och ting för givet. Det är så tråkigt att det ska vara så.
Det är inte förrän något händer och man stannar upp för en stund och börjar ifrågasätta sig själv och livet. Det är först då som man inser att det vi har bara är till låns, och att våra liv är inget vi själva kan styra över. Vi kanske tror att vi kan, och visst, vi kan påverka. Men vi har ingen som helst makt egentligen. Så visa varandra uppskattning. Våga vara ödmjuk och våga ge. Ett vänligt ord, en kram eller ett leende kan göra just den här dagen till den bästa för någon...
Testa det... att bara le mot någon i kön på ICA... i 95% av fallen får du ett leende tillbaka och kanske man börjar byta några ord... och kanske det mötet är början på en bekantskap som senare kan leda till en unik och speciell vänskap.... Vi får inte vara så stolta. Visst, vi är ju sådana, vi svenskar. Eller väldigt många. Men på nåt vis blir man fånge i sig själv när man inte vågar var ödmjuk... Jag vill vara glad och sprudlande, omtänksam och lyhörd för andra runt omkring mig. Jag vill vara en vän och någon som kan lyssna, och jag behöver någon som kan vara allt detta mot mig tillbaka. Jag vet att jag har det, både i min familj och i mina vänner, och jag är sååå tacksam över att jag har er! Kom ihåg det!
Skulle vi fått allt detta regn som snö istället, då hade vi nog haft 1½ meter... minst!
Nä, nu behöver vi lite ljus och mys. Lite värme och kärlek. Kanske tänka lite extra på dem vi har omkring oss och visa vad de betyder för oss.
Man glömmer så lätt bort. Tar saker och ting för givet. Det är så tråkigt att det ska vara så.
Det är inte förrän något händer och man stannar upp för en stund och börjar ifrågasätta sig själv och livet. Det är först då som man inser att det vi har bara är till låns, och att våra liv är inget vi själva kan styra över. Vi kanske tror att vi kan, och visst, vi kan påverka. Men vi har ingen som helst makt egentligen. Så visa varandra uppskattning. Våga vara ödmjuk och våga ge. Ett vänligt ord, en kram eller ett leende kan göra just den här dagen till den bästa för någon...
Testa det... att bara le mot någon i kön på ICA... i 95% av fallen får du ett leende tillbaka och kanske man börjar byta några ord... och kanske det mötet är början på en bekantskap som senare kan leda till en unik och speciell vänskap.... Vi får inte vara så stolta. Visst, vi är ju sådana, vi svenskar. Eller väldigt många. Men på nåt vis blir man fånge i sig själv när man inte vågar var ödmjuk... Jag vill vara glad och sprudlande, omtänksam och lyhörd för andra runt omkring mig. Jag vill vara en vän och någon som kan lyssna, och jag behöver någon som kan vara allt detta mot mig tillbaka. Jag vet att jag har det, både i min familj och i mina vänner, och jag är sååå tacksam över att jag har er! Kom ihåg det!
Jag lägger in ett vedträ till i öppenspisen. Smakar lite på den varma glöggen och tar en bit av pepparkakan.
Ur högtalarna strömmar julmusiken och jag njuter av Jills röst och stämningen. Det sprakar från brasan och jag känner mig plötsligt som barn igen, och tänker tillbaka på barndomens jular.
Jag minns hur mamma pysslade och pyntade nere i köket kvällen föra julafton. Jag minns dofterna från ugnen när julskinkan griljerades. Jag minns julmusiken mamma spelade och granen med alla julklapparna under.
Jag var så nyfiken, så jag hade både klämt, känt och skakat på alla paket. De mjuka paketen var tråkiga, medan de hårda var mest spännande.
Jag glömmer aldrig julen då jag var 12-13 år och inte kunde hålla mig ända till julaftonskvällen för att få veta vad som fanns i paketen. Så jag petade försiktigt upp tejpen på varenda julklapp för att se vad som fanns inuti... och mamma märkte aldrig nånting. Tror jag i alla fall.
Det var den tråkigaste julaftonen i mitt liv. Jag visste ju precis vad alla skulle få. *suck*
Än har jag bara köpt ett par julklappar. Mitt problem brukar vara att jag gömmer dem runt hela huset. Så på julaftonsmorgonen när man ska hitta alla klappar och packa in dem i bilen för att åka hem till mamma och pappa, då minns man inte vart man lagt alla. Man springer och letar medan man gör i ordning en jansson, stryker barnens skjortor och spelar julmusik.
Själv springer man runt i fårskinnstofflor och ett rött spetsnattlinne ända tills det är dags att åka och man märker att man glömt bort att man ska ta med sig själv åxå... Ja, man är hopplös... och oförbätterlig... Men trots all jäkt och stress så älskar jag denna tid på året. Det här är min tid!
... och med Jills julmusik så blir det bara helt perfekt!.. och lite Carola, Magnus Carlsson och Celine...
Igår var det ju då Winnerbäck på arenan, och jag måste säga att jag gillar faktiskt mycket av hans musik ändå! Han har ju lite speciell röst. Raspig och hes, nästan lite snusk-gubbevarning faktiskt... ja, på rösten alltså.
Nä, det var riktigt trevligt och efter spelningen, joggade vi upp till Olles. Där var det ju en hel del kö innan vi kom in, men det gick ju bra det åxå.
Det var packat med folk där inne, och vi hade jättekul tills klockan var ett och vi fick skjuts hem. Tack Christer och Lena för att ni kunde vara chaffisar både dit och hem.
Mamma tog hand om pojkarna tills vi var hemma vid 01.30 ungefär. Tack för hjälpen mamma!
Det var så kul att få gå ut båda två en gång!
Måste ta en powernap nu! Blev så tlött!
Kramis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar